Tjejen vid rulltrappan sjunger “Dream, dream, dream” av John Lennon eller vem tusan som skrev den låten. Inte vackert, men jag blir förälskad i rösten. Kanske är hon förståndshandikappad, kanske är hon placerad där av ryska maffian. Men jag känner att hon behöver kärlek, uppmärksamhet. I just den här stunden önskar jag att hade något att sampla med, vadsomhelst.
Sången är inte vacker, inte divig, som i en kommersiell MP3′a, men jag skulle älska att lägga retrigs à la psilodump på hennes sång, vilket underverk!
Två minuter till ska komma, och jag går till mitten av perrongen. Två män i blå jackor kommer för trappan. Trots att min hjärna säger mig att det är ok, trots att jag har 500 kr på fickan som jag ändå inte skulle göra något vettigt med, trots att männens jackor inte bär en skymt av reflexer och connex-symboler…
…trots det tar det sekunder för min hjärna att inse att jag inte måste springa.
Som en flashback av något som inte har hänt, som en touch av den irrationella oro som alltmer börjat inta mitt liv den senaste tiden…
Även idag är S:t Eriksplans tunnelbanestation fri från kontrollanter, och jag promenerar raskt den sista biten hem för en bit mat, utan en aning om hur kvällen kan tänkas fortsätta…




